Förutsättningar för hyttan
Vid en bäck med utflöde i sjön Edsken byggdes en masugn vid mitten av 1600-talet. Flödet i bäcken var tillräckligt kraftigt för att driva det vattenhjul som drev masugnens bälgar. Strömmarna var som starkast under vår och höst och det var främst då som hyttan drevs. Edske masugn anlades med passande läge invid vattnet. Järnmalmen hämtades från mindre gruvor i närheten och från Bispbergs gruvor i Dalarna. I de djupa skogarna kring hyttan framställdes träkol. Kolet användes som bränsle när järnmalm smältes i masugnen.
Hyttan
Hyttan vid Ed sken byggdes 1664 av bergmästaren Olof Larsson. Bergmästaren var ansvarig för järnhanteringen i ett distrikt. Olof Larsson var också delägare i Högbo bruk där tackjärn från bl a Edske masugn smiddes ut till stångjärn. Den äldsta hyttan i Edsken var en sk mulltimmerhytta, vilket innebär att den nedre delen var uppförd i sten medan det övre partiet omgavs av en timmerram fylld med jord. Vid mitten av 1800-talet köptes Edske masugn och Hög bo bruk av handelsfirman Daniel Elfstrand & Co i Gävle. Företaget uppförde en helt ny hytta i sten och nu installerades bl a blåsmaskin, varmapparat och malmkross. Arbetet i hyttan effektiviserades betydligt.
En världssensation
Konsul Göran Fredrik Göransson var delägare i Daniel Elfstrand & Co. Han hade köpt en femtedel av engelsmannen Henry Bessemers patent på en uppfinning att framställa stålgöt med rätt kolhalt genom att blåsa luft i en s k konverter med smält tackjärn. I november 1857 började Göransson och hans medarbetare försöken att blåsa bessemerstål vid Edske masugn. Den 18 juli året därpå lyckades man få fram ett stål med den rätta kolhalten. Succén var ett faktum och uppfinningen brukar beskrivas som revolutionerande. Göransson reste till England för att övertyga engelsmännen om det nya stålets höga kvalitet. Snart byggdes bessemerverk i såväl de engelska industridistrikten som i övriga delar av världen. Fram till mitten av 1860-talet var Edske masugn den främsta platsen för framställning av bessemerstål i Sverige men verksamheten övergick allt mer till Sandvikens Jernverk AB som konsul Göransson hade grundat 1862. Bessemerblåsningen i Edsken upphörde 1866 medan tackjärnstillverkningen pågick fram till 1880. Intill masugnsruinen finns en kopia i halv storlek av den konverter som användes vid den första lyckade bessemerblåsningen.
Järnhantering
Järnmalmen från gruvorna smältes i masugnen eller hyttan, som den också kallades. Malmen rostades först för att driva ut vatten, kolsyra och svavel. Sedan krossades den i mindre bitar. På masugnskransen, den översta delen av masugnen, blandades malmen med kalk och träkol i bestämda mängder. När den sjönk ned genom elden i masugnspipan smältes föroreningar bort och omvandlades till slagg. Därefter göts det rinnande järnet till tackjärn. Det färdiga tackjärnet hade för hög kolhalt för att vara smidbart. Vid stångjärnshammaren hettades järnet upp på nytt i en härd och bearbetades under en hammare för att minska kolhalten. Slutligen slogs järnet ut under hammaren till den färdiga produkten, stångjärnet.
Att bo i Edsken
Byn som byggdes upp vid Edske masugn förblev liten genom alla år som hyttan var i drift. Här bodde endast de som arbetade med järnframställningen; inspektor, masmästare, uppsättare, bokare, kolare och smeder med sina familjer. På vinterhalvåret arbetade man i skift i hyttan, under sommaren ägnades den mesta tiden åt jordbruk. Hösten var tid för kolning i skogen och när snön kom kördes kolet till hyttan i särskilda slädar, s k kolryssar. Arbetet i hyttan sköttes enbart av män medan kvinnorna ansvarade för hushållet och jordbruket. När Edske masugn lades ned flyttade de flesta bybor. Hyttan är idag en ruin och av den övriga bebyggelsen finns endast några husgrunder kvar.

Källa: Skylt på plats